Älska Mej

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritiken upprördes av men berömde också Älska mej, även om man på sina håll anförde betydande reservationer.

Hans Schiller, SvD: ”[Filmen] handlar [till synes] om Sussie. (-) Men lika mycket som Älska mej handlar om Sussie är hon en symbol. En Alice i ett underland, en kristusgestalt, en provokation, en katalysator i den heligt välordnade familjen. Möjligen är det både styrkan och svagheten med Älska mej att den påträngande, närmast naturalistiska berättarstilen sluter sig kring rent allegoriska sekvenser. [Det är] en på många sätt gripande film, ett konstverk fyllt av plågad skönhet och starka känslor, en film som krävt mycket av de inblandade och som fordrar mycket av åskådaren, som utmanar etablerade värderingar. En film som inte bara roar för stunden och som det därför känns extra angeläget att rekommendera en stor publik att ta del av.”

Carl-Eric Nordberg, Vi: ”Regissören visar sig (-) mestadels kunna hålla sin upprörda och upprörande film i konstnärligt strama tyglar. Han odlar närmast en stiliserad realism med många och förtätade symboler.

Det är en berättarkonst som slår hårt både mot våra nerver och samveten. Vi vill nog gärna värja oss mot och avvisa dessa provokationer. Men just därför blir dess budskap så angeläget. Jag hoppas att Kay Pollaks film inte minst blir intensivt upplevd och diskuterad av de herrar och damer karriärpolitiker som inte begripit att barnen är vårt mest oumbärliga livskapital. De har ögonen på oss!”

Sven E Olsson, Arbetet: ”Kay Pollak är en av våra mest betydande filmskapare. I nuläget en av de få som vågar använda sitt patos – och är nästan ensam om att hålla kvar och utforska en högst personlig vision: Ett barns ohyggliga utsatthet i och för vuxenomgivningen. (-)

En infernoskildring är det rätt ofta. Redan i anslaget tycks berättelsen vara där. Dovt mörka bilder. Ett flackande och svagt ljus, och i det ser vi en mager tjej, med mörka gropar runt ögonen och ett rakblad mellan fingrarna. Hon är på rymmen. Hon vet från vad, men inte till. (-)

Älska mej är ingen dålig film. Den har moment av stor intensitet och gripbarhet, men den kränger och skevar lite väl mycket mellan spel- och filmstilar som Pollak inte lyckats göra helt förenliga med varandra.”

Hanserik Hjertén, DN: ”I Älska mej genomför Pollak sitt kärleksmotiv med större envishet än tidigare. Han talar oförtrutet i det misshandlade barnets namn. Det finns något gränslöst solidariskt i Älska mej som åtminstone borde väcka sympati.

I stället får man lust att själv sparka bakut. Varför?

Felet är att Pollak denna gång blir för demonstrativ. Han lägger upp sin kärleksfilosofi på bordet, ropar ut den i megafon. Det finns inte plats för några mellanlägen. Följden blir en konstnärlig och moralisk monotoni.”

Jurgen Schildt, AB: ”I sitt sent omsider färdiga skick framstår Älska mej som en av de mest kantstötta och anspråksfulla intigheter den svenska filmproduktionen förmått uppvisa på 80-talet. (-)

Min egen häpnad fördelar sig mellan torftigheten i det han säger och svulstigheten i hans sätt att säga det. Faktum är att det i hans rebelliska tonårsskildring inte finnes en accent som överraskar, inte ett tankstreck som inte skulle ha prytt några av våra socialkritiska raggaroperor från mc-epoken. Det hade krävts en Stefan Jarl eller Lars Görling för att utvinna något hållbart ur det här materialet, och därtill en mer talför engångsartist än Anna Lindén.

Kay Pollak är ingen Jarl eller Görling. Han är en endimensionell sagofarbror som försöker vara flerdimensionell, och som med anlitande av diverse förtroligheter och privatexerciser och generationsöverskridande trollkonster bemödar sig att förstå, tolka, känna, ana, pejla och inte minst blottlägga.

En blottare med så litet att blotta borde lämpligen knäppa byxorna.”

Recensenterna uppehöll sig endast i liten utsträckning vid skådespelarna.

Monika Tunbäck-Hanson, GP: ”Föräldrarna i Lena Granhagens och Tomas Laustiolas gestalter är enkelt tecknade. Deras problem lyfts aldrig ovan det allmängiltigas lite platta nivå. (-) Men vad som filmen igenom imponerar är den regi, som lyhört och känsligt givit Anna Lindéns talang dess spelrum.”

Hanserik Hjertén, DN: ”Till det bästa [i filmen] hör aktörerna. Lena Granhagens och Tomas Laustiolas beträngda fosterföräldrar är utmärkta, och Anna Lindén är mycket trovärdig som Sussie, en nersliten barnunge med uppsyn av kringstrykande vildkatt.”

Kommentar Svensk filmografi

Inspelningen av Älska mej var komplicerad, tog betydligt längre tid än planerat och kostnaderna ökade från de knappt 10 Mkr som budgeterats till nästan 16 Mkr. Filmen blev också ca 1,5 år försenad. Med detta följde diverse interna och externa konflikter, där parterna även hotade med rättsliga åtgärder, vilka dock aldrig vidtogs.

Filmen hade premiär samma kväll statsminister Olof Palme mördades, vilket ledde till att medieuppföljningen blev ringa. Älska mej sågs av närmare 80.000 betalande biobesökare under den aktiva distributionsperioden fram till mitten av 1988.

Kring filmens manus uppstod en del upphovsrättsliga problem. Författaren Irene Arthur hävdade att Kay Pollak (f 1938) hämtat mycket från hennes böcker ”Hemtagningen”(1981) och ”Köpa vänskap” (1984) och att de haft samtal om samarbete.

Irene Arthur nämns inte i filmens sluttexter.

Så är emellertid fallet med författaren Binnie Kristal-Andersson, som menade att hon givit Pollak grundidéerna till filmen vid flera samtal och att dessa i sin tur delvis var hämtade ur hennes eget liv. Hon deltog under en tid i manusarbetet kring filmen, där också bl a Johanna Hald och Ola Olsson samarbetade med regissören.

Binnie Kristal-Andersson publicerade 1984 en bok med samma titel som filmens och med i vissa avseenden parallella handlingar. Boken bar undertiteln ”En romanversion av filmen Älska mej”.

I en intervju med Ulf Sörenson i 7 dagar (1984-05-04) redde Pollak ut förhållandet: ”¿ Det började med att jag hörde två oerhört bra radioprogram av Susanne Björkman om en fjortonårig flicka som ständigt hade problem med de socisala myndigheterna. Jag diskuterade med dramaturgen Ola Olsson och Görel Engstrand om att göra film på ämnet. Jag sökte per annons [i Författaren, Författarförbundets tidskrift] någon som ville var med och skriva manus till ett annat projekt. Binnie Kristal-Andersson blev den jag fastnade för och vi återvände till uppslaget om den misshandlade flickan som ställde krav på att bli älskad.

Tillsammans skissade vi på idén och presenterade den för filminstitutet. Den gick då under arbetsnamnet ‘Så ock på jorden’ och ännu fanns t ex inga repliker skrivna. Jag fick hela 450.000 kr för att skapa en manusgrupp. Där ingick Ola Olsson, Johanna Hald, Per-Olof Thisner förutom jag själv och Binnie Kristal-Andersson. Tyvärr lämnade Binnie gruppen bara efter ett par veckor. Gruppen arbetade i knappt 7 månader och den 28 februari var vi klara. Binnie fick det färdiga manuset. Att hon sedan skrev en roman med titeln ‘Älska mej’ tycker jag är upprörande. Den har mycket lite med filmen att göra och titeln var aldrig påtänkt när vi samarbetade. All filmdialog skrevs av Ola Olsson, Johanna Hald och mig själv sedan Binnie slutat.

Binnie Kristal-Andersson anser att det bara är hon och Kay Pollak som är filmens författare och hänvisar till Bengt Forslund på filminstitutet.

- Boken skiljer sig markant från filmen. säger Bengt Forslund. Slutet är t ex helt omarbetat och boktiteln blir missvisande. Men Binnie Kristal-Andersson var antagligen den som konstnärligt sett betydde mest för manuset vid sidan av Pollak.”

Och så här yttrade sig Pollak i en intervju med Margareta Norlin i Chaplin (nr 203/1986): ”Mycket bygger på verklighetsunderlag, både egna och andras. (-) Filmen berättar om ett fosterbarn, och jag har själv haft flera. Men den ursprungliga idén kom från en radiointervju Susanne Björkman gjorde med en ung tjej.

Scenen med den förnedrande kroppsvisiteringen hos polisen är tagen ur ett långt brev som en dag låg i min brevlåda utan frimärke. Där berättade en tjej om hur hon dunkat huvudet mot väggen för att komma ifrån förödmjukelsens smärta, när hon blev kroppsvisiterad. Hon var inte ens 14 år.”

Källmaterial Svensk filmografi

Visningskopia: SFI.

Manuskript: synopsis, två versioner; scenario, flera versioner (även scriptans ex med polaroidfoton m m); dialoglista, flera versioner (även på engelska och tyska).

Program och reklamtryck på svenska och engelska.

Affischer: 2 motiv, 1 stolp.

Stillbilder: sv/v, färg, dia och bakombilder.

Kopia av censurkort.

Kopia av Musikförteckning från STIM.

PR-material. Inspelnings- och premiärreportage. Intervjuer. Landsorts- och tidskriftsrecensioner. Artiklar om olika tvister i samband med inspelningen. Diskussionsmaterial till filmen. Utländsk recension: Variety (1986-02-26).

Recensioner (1986-03-01):

AB/Jurgen Schildt, Arbetet/Sven E Olsson (1986-03-08), DN/ Hanserik Hjertén, Expr/Bernt Eklund (1986-02-28), GP/Monika Tunbäck-Hanson, GT/Gunnar Rehlin, KvP/Stephan Linnér (1986-03-08), Ny Dag/Eva-Maria Fasth (nr 19/1986), SvD/Hans Schiller, SDS/Annika Gustafsson (1986-03-08), Vi/Carl-Eric Nordberg (nr 11/86)